Åttonde bilden: En person som du saknar.

Det blev två bilder för två olika personer och två olika sortens saknad.

Den första personen jag saknar är Emmi. Vi är bäst på att leka nämligen och jag älskar, trots min ålder, att leka. Bör dock icke förväxlas vid lek av känslor, sådant sysslar jag inte med.

Emmi är klok, snygg som fan (som till synes) och är ungefär världens snällaste utan att vara mes. Svår kombo, men Emmi lyckas med det. Därför man vill hänga med henne liksom. En snygg omes.

Jag saknar henne för att hon är i Göteborg och jag är i Stockholm och vi kommer inte ses förrän om fem veckor. Aslångt. Jag saknar henne också eftersom att jag tycker att hon genom att bara var hon,  tillfredställer ett viktigt behov hos mig, vilket är just att leka och skratta.

Fint då att veta att vi kommer ses igen ändå.

Den andra personen jag saknar är morfar. Morfar lever inte längre. Han rycktes ifrån oss helt plötsligt för några år sedan. Hela den ofattbara historien var så absurd och det var så oförståeligt att min glada, pigga, unga morfar helt plötsligt inte fanns längre.

Honom saknar jag på ett annat sätt, förstås. När jag kommer på att tänka på honom så blir jag glad, sedan saknar jag honom. Och sedan blir jag lite låg när jag kommer på att "just det, han finns ju inte längre, jag kommer alltså aldrig kunna stilla min saknad efter honom."

Man får försöka hålla fast vid minnena man upplevt tillsammans med de personer man saknar på det här sättet, till exempel med hjälp av foton. Som det här ovan, när morfar är i sin helt rätta miljö; i mjukiskläder, vid sommarstugan, i solen, i tofflor utomhus, funderandes på hur han ska reda ut fisketråden som trasslat till sig. Nynnandes förstås på någon melodi som fastnat i huvudet som han alltid gjorde.