Way Out West på lördagen och söndagen.

 Jag vaknade först av alla men lämnade lägenheten sist av alla. Palla stressa en lördag liksom?

Mötte upp Camp Turtles på The Tallest Man on Earth som jag inte lyssnat på tidigare men tyckte var väldigt häftig när jag väl stod där. Han stod helt ensam på scen med endast gitarren och sin röst, ingen scenografi, inga hajpade kläder. Mäktigt var det.

 Efter konserten fick jag tag i lite proviant på promenaden ned till Haga där jag hälsade på de här unga herrarna. De hade följt festivalens klädkod på inbjudan som löd: Converse, svarta.

Här är Adam som jag bytte lägenhet med förut och som numera nästan är min granne här uppe i Stockholm. Go gubbe det där.

Tillbaka till gräsmattan utanför fetsivalentrén mötte jag upp mina Turtles och Josefin som fyllde år! Hon bjöd på tårta (mumz).

Hela campet parkerade sig på det här kabelskyddet som fick många namn i smskonversationerna under helgen. Vi skulle se Säkert!. Hon Annika var riktigt bra live. Vilken pipa! Och jag dansade givetvis fastän hjärtat brister. (obs, ej bokstavligen talat)

 I brist på spegel så kan man använda sig av kameran för att kolla hur frillan ligger. Den låg okej.

Efter lite campdans så gick vi och satte oss och drack kaffe och whisky.

Rickard hittade oss och slog sig ned och sällskapade. Han hade dock tvärtemot herrarna i Haga kört slip in istället för Converse, svarta.

Under ett toabesök hittade jag Ida som var på jakt efter chokladboll och ballerinakakor. Här ovan har hon fångat bytet och äter under koncentration. Stör ej.

När det började mörkna över Slottskogen så klev Tiësto upp på scenen.

Alltså, hela fakkin skogen dansade. Trots att jag är lite tveksam till just den här genre av musik så kunde inte kroppen stå still. Att stå på en festival med ett antal tusen andra och alla dansar, det, mina vänner, är något jag starkt rekommenderar.

 

Efter Tiësto, som taggade publiken till maximum, så kom han. Mannen, myten, citatbajsaren – Kanye West. Han entrade genom att höjas upp på en enorm pelare med rök omkring sig. Han dansade runt på scenen med guldglitter fallandes över honom. Inga konstigheter egentligen, bara Kanye.

 Det var stort, det var mäktigt och jag älskar två av hans tidigare album. Speciellt det här.  Han körde några låtar från dessa album och jag var i extas. Tänka sig ändå, en av världens största internationella artister från USA står i Slottsskogen, parken jag joggade i under halva hösten, och bara öser? Men så kom hans hybris som ett brev på posten. Han stod och matade på hur synd det var om honom och att ingen förstod honom och att han är bäst och att det bör man förstå. Blabla...

Okej, Kanyehybris, I think I'll leave now...

 

Så det gjorde jag! Till mina Turtles som satt och drack öl. En av turtlarna lånade ett par kryckor för att kunna gå på handikappstoan för att slippa kö. Det var dock ingen kö till någon av toaletterna men det stoppade inte denna kryckturtle.

Bredvid öltältet (som fortfarande inte var ett tält, utan ett område) så spelade Fake Blood. Om jag lämnade Turtles och sprang över dit? Ja. Om jag fullkomligt dansade häcken av mig? Eh, ja.

Väl tillbaka hos Turtles så började det bli lite, hur ska man säga det, runt om fötterna. Lite på kanelen liksom. Vilket kan kanske synas nedan.

 Observera Joakim till vänster. Sjukt misstänksam Turtle alltså...

Eftersom jag var yngst i campet och därför otåligast, propsade jag på att vi skulle lämna festivalområdet för att ge oss ut på Stay Out West, klubbarna på stan alltså.

 Så vi lämnade Way Out West för det här året och gav oss ut på jakt efter en klubb att dansa på. Tyvärr var det nästintill omöjligt, vilket jag faktiskt tycker är ganska skitdåligt med den här festivalen. Trettiotusen deltagare på nio klubbar är liksom ganska svårt att tränga ihop.

 

 Trots detta missnöje och fem olika viljor hamnade vi i alla fall på Parken där det skulle dansas tills det blev ljust! Tråkigt nog mådde en Turtle inte så bra på klubben, så jag fick gå in i min roll som Mästare och föra denne Turtle hem i tryggt förvar.

Höger – blå. Vänster – den andra. Nä, skojja bah. Hittade inte deras partners faktiskt.

På söndagen när allt var slut så var stämningen dämpad, trött och lite tom. Eftersom jag fortfarande ansåg mig vara Mästare Splinter så var det alltså min roll att förse Turtles med föda. Jag tvingade med mig två Turtles till affären för att handla pannkaksingredienser. Sedan stod Mästaren och lagade pannkakor till det trötta gänget.

Och sen släpade sig alla vi som inte bor i Göteborg till centralstation och satte oss på våra tåg och tuffade hemåt. Det var en ren omöjlighet att vara vaken under de timmar jag satt på mitt tåg hem.

Sammanfattningsvis så har årets festival varit så himla asbra. Imorgon ska jag klippa av mitt band, har varit tvungen att suga på festivalarmbandskaramellen i en vecka innan jag är redo att skiljas åt.

Bäst konsert: Jonathan Johansson.
Bästa citatet: "Fifty per cent." Kan användas till nästan allt.
Bästa festivaldagen: Går ej att bestämma.
Bästa live-pipan: Annika Norlin/Säkert!
Bästa maten: Super Sushi vid Linnégatan och så Josefins daimtårta som efterrätt. Gud så gott.
Bästa komplimangen: En främmande ung man kom fram till mig på dansgolvet och sa att jag "dansar så himla bra." (lever fortfarande på den).

Med det avslutar jag årets resumé och pustar ut lite för att sedan kunna börja tagga till igen i vinter när Way Out West släpper de första artisterna.

Vi ses i Slottskogen nästa år?