Way Out West (Wärldens längsta inlägg).

Så, andra året i rad packade jag gummistövlarna och tågade ned till Göteborg för att besöka Way Out West. Jag var taggad till max eftersom jag dels skulle ha sällskap under festivalen den här gången, dels för att jag skulle få vistas i mitt kära Göteborg för några dagar och tredje dels för att jag skulle få DANZA. Jag älskar att dansa. Det finns nästan inget bättre än att dansa. Äta god mat och  att ha sex ligger i och för sig oslagbara på toppen, men dansa ligger och slåss däruppe också.

Hursomhelst, biljetterna till denna fantastiska festival tog slut helt plötsligt och alldeles framför nosen på mig. Jag hade is i magen alldeles för länge, isen smälte och panik började sakta stiga. Tur då att Pelle, en av de trevligare smålänningarna jag träffat i livet, skulle sälja sin biljett. Sorg för Pelle, lycka för mig.

Återigen, tack för biljetten Pelle.

Festivalen börjar på torsdagen med klubbar som går under namnet Stay Out West. Jag hade siktet inställt på James Blake som spelade på torsdagen. Det var faktiskt den största anledningen till att jag åkte ned ur huvud taget i år. MEN! Efter lite felberäkning med tid så kom jag alldeles, alldeles försent till Annedalskyrkan där James Blake skulle spela. Kön var så fruktansvärd lång och kyrkan var redan fullsatt sedan en och en halv timme tillbaka. Jag var gråtfärdig (på riktigt) när jag insåg att jag inte skulle få se konserten och var tvungen att ringa mamma när jag satt på spårvagnen därifrån för att tröstas. 

Innan jag utsattes för detta, så begav sig jag och mitt sällskap till en liten festivaluppvärmning hemma hos Josefins syster i Johanneberg.

Björn och Josefin.

I Johanneberg hade jag väldigt trevligt. Lite för trevligt för jag gick ju därifrån alldeles för sent för att hinna se James Blake.

Här är köhelvetet.

Efter denna fruktansvärda insikt i kön så drog jag till Park Lane där mitt camp var, hälsade på dem och sen drog jag vidare till Världskulturmuséet där Koreless spelade vilket var en liten bit episkt. Efter lite diggande där så pinnade jag tillbaka till Park Lane och dansade mig svettig med mitt camp till sen natt och jag glömde lite att jag missade James.

 Kewl toa på Världskulturmuseet.

Lite missberäkningar med spårvagnarna slutade med att vi gick en bit och tillslut fick tag i en taxi där vi prutade in Conny i bakluckan.

 Väl hemma fick halva campet trängas/mysa ner sig i soffan för att sova.

Mitt camp för övrigt bestod av Patrik, Conny, Joakim och Henrik. Vårt campnamn var (givetvis) Camp Turtles. Killarna fick slåss om vem som skulle vara Donatello, själv utsåg jag mig själv till Mästare Splinter. Killarna var därmed tvungna att tilltala mig med Mästare under helgen.

På fredagen var det dags för festivalkonserterna. Det var perfekt varm temperatur, soligt och folk var väldigt glada.  Alla konserter jag ville se krockade givetvis mer eller mindre med varandra, så jag sprang mellan alla konserter på festivalområdet. Ovärt om man vill ha sällskap med sig, väldigt värt om vill höra och se allt (som jag ville).

Vi sprang in i Rickard i publikhavet som var glad och väl förberedd med solglajjer och vattenflarre.

Vi hängde i öltältet (som inte alls var något tält, var fick vi det ifrån?), några av oss drack öl och vi njöt av att vädret faktiskt var bra.

 

Sedan kubbade jag över till en annan del av festivalområdet för att möta upp Emmi och som ni ser var jag väldigt glad att se henne. Vi tittade på Janelle Monáe och jag fick min första festivalgåshud (ja, Sara, jag har lånat ditt armband utan att fråga but you love me anyways).

Jag hängde lite mer med Emmi och så mötte vi upp Linnea som är snygg i nacken.

Bör tilläggas här att jag trodde jag skulle vara ensam om att sticka ut tungan när det här fotot togs, och Emmi tänkte nog samma. Great minds think alike.

Vi mötte upp Emmis syster Hanna som hade glajjer med spegelreflektion vilket jag tycker är så roligt att fota (nerwd, jag vet).

Det kändes som nästan alla festivalbesökare tagit sig till Robyns konsert så det var trångt och vi utsattes för ett gäng riktiga svin som trängde sig förbi på ett ytterst förödmjukande sätt. Fyfan, blir upprörd när jag skriver om det.

Den här fabrodern stod framför mig på Robyn-konserten. Tacka vet jag storbildsskärmar.

Men Robyn ägde på scen. Liksom verkligen ägde. Och jag sjöng med förstås, hehe. Hon avslutade med With Every Heartbeat. Jävla gåshud på den alltså.

Endler hittade ett matstånd som serverade våfflor gjorda på mandelmjöl. Lyckan i det! Är därför oerhört koncentrerad här ovan och vill helst inte bli störd.

Sen, mina damer och herrar, var det dags för Prince. Det var fotoförbud och redan när den informationen rullade på storbildsskärmarna förstod jag vilken diva vi snart skulle få se.

Prince var så jävla bra. Hela min kropp njöt. Jag kunde inte en textrad, men misstänker att mina föräldrar pumpat Prince när jag var väldigt liten, så kroppen måste ha känt igen tonerna på nåt sätt. Åh vad bra han var.

Självklart blev jag askissnödig när Prince spelade och självklart igen så spelade Empire of the Sun samtidigt så efter ett snabbt toabesök tog jag mig till deras konsert.

Tacka fan för det. Fyfan vad grymma de var! Jag dansade och sjöng och tyckte de var så jävla coola i sin helt magiska scenkläder.

Efter att ha skrikdansat satte jag av i världens fart upp mot Annedalskyrkan för att få en plats den här gången. Har aldrig varit i den kyrkan förut, men insåg ganska snabbt det var en fantastiskt fin konsertlokal. Att jag dessutom hängde på låset resulterade i att jag fick en plats på bänken längst fram. Det var alltså en sittande konsert.

Första band ut var Syket. De var bra, men inte bäst. Ibland var det lite för högt (pensionärspoängen bara rasslar in) och då skar sig tonerna i mina öron. Men de var absolut värda att se!

Hehe, jävligt nöjd med min plats. Längst. Fram.

Efter Syket kom bandet som också vägde tungt i min lista. Nämligen Jonathan Johansson.

Så fruktansvärt bra det var. Har lite svårt att beskriva i text hur bra jag tyckte det var. Han körde igenom hela sin outgivna platta, han berättade att han skrivit klart sista låten kvällen innan. Och det var så bra, så bra, så jävla bra. Efter att han spelat sista låten så ville applåderna aldrig sluta. När man kunde tro att applåderna skulle avta, då ställde sig hela publiken i kyrkan upp. Magiskt. Ryser när jag skriver om det.


Och med det avslutar jag min Way Out West-resumé över torsdagen och fredagen.

Fortsättning följer...