Fara, äta, sjunga.

Nu tänkte jag att vi skulle spana in vad jag gjorde för några helger sen när jag var i Stockholm på besök. Passar sig lägligt eftersom jag snart drar till huvudstaden igen på tävlingsäventyr!

Dag ett: Åkte från Göteborg med världens bästa tåg, nämligen Blå Tåget som har gatis internet, gamla, CHARMIGA vagnar och en bistro med vita linnedukar. Man ba is dis fo real? A det vare. Efter att ha ätit lunch med en snygg karl så åkte jag till Pärlans och hann säga hej till galet söta Burcu.

Såhär fint hade de pyntat i butiken/caféet.

Smart som jag var hade jag checkat in mig själv på Facebook att jag satt och jobbade på Pärlans för dagen. Detta resulterade att Filippa svängde förbi i sina sjukt fräcka paljettbyxor och tog en kaffe med mig.

Efter att ha jobbat undan lite så drog jag mig vidare till mitt gamla jobb där mina före detta kollegor hade bjudit in mig på middag! Elina ser till så att folk sköter sitt jobb i köket.

Det hackades.

Det dukades.

 

Det hälldes upp vin och sattes till bords.

Och så åt vi en jättejättegod middag. Min studentmage jublade över mat och vin. Observera Amandas blick till höger. Inga vidare kommentarer.

Sen plockades Fireballen fram. Alltså. Jag har sån hatkärlek till denna dryck. Fast mest kärlek. Smakar så himla gott och jag vill alltid ha fler än en shot/nästa shot snabbt inpå. Det argumentet är ju i och för sig något som ofta resulterar i hatet till drycken. ANYWAY. Jag kan ha ett inlägg endast tillägnat Fireballen någon gång. Det behövs ju märker jag.

Grace kom förbi! Här ätandes och diskuterandes med Ylva.

Sedan, mina damer och herrar, gungade vi vidare till en KARAOKEBAR. Och a. En grupp kärvänliga tjejer instängda i ett litet rum med singalong-möjligheter samt kannor med öl resulterar i vad som synes i bildkavalkaden nedan:

Obs. Man får inte stå på sofforna. Vi blev snabbt ombedda av personalen att endast hålla götarna på sofforna.

Finner ej ord för hur episk denna bild är.

Jag "sjunger" 17 år av Veronica Maggio. 

Här tror jag att Nina illustrerar saxofonen som spelas i Careless Whisper av George Michael. Som för övrigt är en av mina toppbästa låtar all time.

Hur mycket jag saknar de här kvinnsen.

Ja, ungefär så såg det ut. Jag vinglade ut först. Hade ju en man hemma som jag ville sjunga för. Nä ba skojja. Men jag ville hem till honom!

Dag två: strosade lite i Mood-gallerian med Johan och blev leggad i baren på den här restaurangen när jag skulle köpa cava. Kände mig...liten?

Och dag tre bestod mest av lång frukost och tidningsläsande och lite mer jobb innan jag for tillbaka till Göteborg igen!

Vill ägna ett gigantiskt TACK till Nina, Marie, Mia, Sabine, Amanda, Ylva, Mirjam, Elina och Grace för en sån fantastiskt fin kväll. Ni är så otroligt bra människor.