Födelsedagslunch.

För er som inte vet så fyllde jag år förra lördagen. Att fylla år är nästan det roligaste jag vet, men tyvärr så var jag ganska deppig hela födelsedagen. Kändes inte bra. Tur att man kan sprida ut firandet lite granna. Till exempel så åt jag födelsedagslunch med min farmor fyra dagar efter att jag fyllt år.

Här är min farmor. Vi möttes upp utanför mitt jobb, blev nekade bord på första restaurangen eftersom vi inte bokat bord (tji fick vi) men fick som tur var slå oss ned på Tures som ligger i Sturegallerian.

Det kanske inte syns, och kanske inte ens de som ser mig varje dag ser det, men jag tycker att jag är läskigt lik farmor till utseendet. Jag är stolt över att ha en farmor som är över åttio men klär sig som om hon vore decennier yngre för att hon tycker det är kul och viktigt och hon känner sig fin då.

 Jag beställde in nån sorts asiatiskt inspirerad rätt med rå fisk av något slag inlindad i rispapper. Alltså, det var så gott. Moffade i mig allt på alldeles för kort tid.

 Farmor tog råbiff. Tror att det heter så va? Hon sa att det var gott det också, men att hon nog hade velat prova min rätt om hon var lite modigare.

Något som gnager ganska ofta ändå på mitt samvete är det här med att höra av mig till farmor. Hon bor ett stenkast från mitt jobb, svarar allt som oftast när jag ringer och bangar inte om man vill hitta på något med henne "förutom på tisdagar, för då har jag bridge". Hon är Sveriges piggaste åttioåring-nånting och vill höra om diverse fyllor och flörtar.

Men jag tar mig inte tid att hålla kontakten med den här coola damen och samtidigt som jag försöker dra ner kraven på mig själv att "jag måste ringa henne" så letar jag efter tio minuter att slå en en signal. En hittills omöjlig ekvation som ibland slår över åt det ena eller andra hållet, på gott och ont.

Frukostbesök.

Förra onsdagen bjöd jag hem min ena lillasyster på frukost innan jobb och annat man har för sig på dagarna. Jag var så sjukt nöjd med gourmetfrukosten! Jag serverade naturligt glutenfritt danskt surdegsbröd med creme cheese på och halverade körsbärstomater. Mackorna var toppade med lite persilja plockad nånstans utanför Trosa (tror jag). Sen bjöd jag på perfekt kok ägg (perfekt eftersom jag har en äggkokare som kokar äggen något oerhört mycket bättre än vad jag gör) som man fick välja antingen örtsalt, Drottkaviar eller ingenting alls att ha på. Och sen åt vi turkisk (laktosfri sådan) yoghurt med lite nötter och PLATTA persikor. Platta persikor hörrni, det är sinnesjukt gott. Och sist, men inte minst äppeljuice/must som smakar som det ska smaka när man inte haft en massa tjafs i, och sen fänkålsté. Yeah, you heard me. Speciell smak men lägger sig bra i munnen.

Väldigt lång frukostdeklaration men det behövdes en redovisning för det är sällan jag anstränger mig så för frukost på vardagar.

Midsommar tvåtusentolv.

Årets midsommarafton spenderades för första gången (för mig) mitt inne i stan i Vitabergsparken här i Stockholm. Jag tackar vädergudarna för att solen sken hela dagen!

Ungefär såhär såg det ut:

Utflykt i maj.

Efterlängtat inlägg var det här! Jag tänkte börja med att berätta när jag och Karolina bestämde oss för att göra en heldagsutflykt till Sörmland en halvsolig dag i maj. Vi puttrade iväg från Stora mossen strax utanför Stockholm där vi lånat släktings bil. Vårt första stopp blev Saltå Kvarn där vi var överuppspelta över att befinna oss utanför stan. Efter noggrant spanande på Saltå Kvarns väldigt fina förpackningsdesign så tog vi oss en fika utomhus (!).

Det blåste lite men vad gjorde det. Man kunde sitta utomhus utan att frysa (nästan).

Såhär fint såg det ut tre steg från butiken och caféet.

Efter fikan satte vi oss i bilen igen och puttrade vidare till Karolinas landställe som ligger mitt ute i skogen ungefär, med en makalöst vacker äng runt knuten.

Jag tyckte att det var så vackert med den totala tystnaden, ängarna, skogen och grusvägarna att jag nästan var rörd till tårar.

En kort promenad genom ett skogsparti så kom vi fram till en strand som just då var öde, men befolkad på somrarna enligt Karolina. Jag försökte komma ihåg hur det känns att bada någon annan stans än i badkar men insåg att det var för alldeles längesen för att jag skulle kunna återskapa ett sånt minne.

Här är Karolina väldigt glad för att det är lite värmande sol och att vi är långt utanför stan.

Efter att ha andats in frisk luft ordentligt satte vi oss i bilen igen och styrde vidare mot Trosa. Väl parkerade i Trosa promenerade vi till bådas älskade Marsipangården. Det är lite som att kliva in i en annan värld där, så himla fint inrett, Billie Holiday i högtalarna och de godaste av chokladpralinerna man kan tänka sig finns att köpa.

Den här lilla skapelsen köpte jag med mig som efterrätt till middagen vi senare skulle äta. Det var en choklad/kola-mousse med lakrits- och violtäcke. Så överjordiskt god.

 Fina tapeter med fin pärlspont.

Efter besöket på Marsipangården gick vi vidare hem till mamma och Roffe där vi åt god middag tillsammans. Och helt plötsligt var klockan nio på kvällen och det var dags att åka hem igen. En mycket fin utflyktsdag!

När jag faller.

När jag faller, när jag svänger, när jag svänger tillbaka, när jag
oroar mig och tvivlar, när jag är uppgiven. När jag faktiskt väl
gråter, när jag inte riktigt orkar hela vägen, när jag flyger iväg,
när jag fladdrar. När jag undrar hur det ska bli och ifrågasätter om
jag verkligen duger. När jag är som minst och undrar hur jag ska
klara av den där stora världen. När jag är för impulsiv, när jag jagar
för många kickar, när jag släpper efter för muren och blir svag.

Då. Då fortsätter han att stå lugnt och stadigt kvar. Och jag är
så oändligt tacksam för det.

En tidsresa.

För några helger sedan var jag på en tidsrese-fest där gästerna klädde ut sig till valfri tidsepok. Jag hade så himla kul och dansade som ett as! Min tidsepok blev 1970-tal. Till och med en hippiefierad sådan. Värdinnorna, Lisa och Mikaela, var magiskt utklädda till 1920-tal. Kameran fick följa med en stund, sen hade jag alldeles för roligt för att komma ihåg att plåta.

Värdinna ett: Lisa!

 

 

Här är jag. Njuter av att vara hippie tydligen.

Värdinna två: Mickis!

Sist, men inte minst, en fiskare i full mundering såsom skägg, sylvester och gallonisar:

Att pausa i Saltå Kvarn.

På en gata i London.

Helt plötsligt känns ullkappor över värmande tjocktröja avlägset.

Överallt på kinden är han blöt och det smakar salt när jag försiktigt
pussar den. Det har snart gått ett dygn sedan jag förklarat att det
inte är jag och han. Sedan dess har vi gråtit, snorat, tröstat,
kramat, pussat, hållit så hårt vi bara kan i varandras nu trasiga
kroppar.

Han drar ned halskragen på min tröja för att kunna borra in sig i min
hud mellan nyckelbenen. Det blir snabbt blött av alla tårar och jag
viskar tyst att det kommer bli bra. Inte idag och inte i morgon. Men
det kommer bli bra.

Jag somnar i hans famn och han somnar i min. På natten vaknar jag av
att hans kropp översköljs av sorg och jag drar honom tätt intill och
håller så tills han somnar. Jag viskar tyst till mig själv att måtte
det här bli bra. Inte i natt och inte i morgon kanske. Men måtte det
bli bra.

Vi skrapar i oss frukosten och låter Nyhetsmorgonen fylla lägenheten
med de glada röster vi önskar att vi också ägde. Jag ser djupt in i
ett par ögon på andra sidan bordet, som säger att de älskar hon mitt
emot och att djupt därinne så gör det ont i deras själ. Mina ögon
släpper efter tårkanalerna och jag tänker att tänk om det inte alls
blir bra? Tänk om det här var helt fel både idag, i morgon och alla
andra dagar framöver?

Solen visar sin närvaro för första gången på länge och vi bestämmer
oss för att gå ut. Att få lite luft istället för att vistas i den kvava lägen-
heten som andas sorg. Kylan biter tag i i kinderna, kanske fryser de lite
till is efter att de har varit täckta av salta tårar sedan många, många
timmar tillbaka. Han håller min hand så fast han kan och jag undrar
om han någonsin hållit mig så hårt. Först är det tyst, sen pratar vi,
berättar vad vi ser, relaterar till händelser som hänt i vår historia.
     Sen får jag honom att skratta. Han ler snabbt men blir dämpad
nästan snabbare. Men ändå. Han skrattar. Vi promenerar vidare,
vi fikar och flera gånger får jag honom att skratta. Så när vi går ut
från kafét och solen bländar oss lätt i ansiktet och jag har precis
dragit ett dåligt skämt som han drog på smilbanden åt, då tänker jag
att jo, det här kommer blir bra. Inte idag och inte i morgon, men det
kommer bli bra.

Uppe på taken.

Befann mig högt upp igår på en plåtning.