31 aug. 2011

En fundering bara.

 Jag har funderat länge och ofta på om jag ska skriva mer här.
Uttrycka mig mer i ord och inte bara i foton. Med mina foton vill
jag visa sådant jag tycker är fint att
 titta på, jag vill dela med mig av
just det ögonblicket jag fångade i min
 lins. Det ögonblick jag ansåg
var värt att frysa och spara. Ofta försöker jag förmedla en känsla,
att mina foton ska beröra någon eller några på andra sidan skärmen.

Jag har funderat på om jag skulle kunna skriva om saknaden av
människor, vänner och föräldrar som glidit ur mitt liv. Sådana jag
velat hålla fast vid trots jag inte kunnat påverka separationen. Eller

sådana människor som jag kunnat hålla mer fast vid men inte haft

ork att kämpa mer för. Och det efterföljande, ständigt närvarande,
samvetet som gnager över min 
orkeslöshet.

Men det skulle kanske röra upp för mycket känslor.

Jag har funderat på om jag skulle kunna skriva om de tankar som
aldrig slutar eka i mitt huvud, om de tankar som upprepar sig. Om att
de tankarna, och alla andra tankar, som aldrig lämnar mig ifred och
att
 jag därför aldrig, aldrig kan slappna av. Om att jag blir så spänd
av 
att aldrig kunna slappna av så jag får fruktansvärd huvudvärk ofta.
Så därför går jag runt och oroar mig för att det ska bli som den där
gången för ett
 tag sen när huvudvärken var obarmhärtig och jag
hamnade tillslut på 
akuten.



Men det skulle kanske låta gnälligt.



Jag har funderat på om jag skulle kunna skriva om hans hud,
hur den 
smakar när han har svettats och saltet torkat in i huden. Om
att jag 
aldrig tröttnar på att kyssas, att jag skulle kunna göra det i
all
 evighet. Hur jag är beroende av fysisk närhet. Om hur det känns
att ligga med naken hud tätt, tätt intill 
hans.



Men det skulle kanske bli för intimt.



Jag har funderat på om jag skulle skriva om mina drömmar, om hur
känslig jag är, om hur mycket jag önskar att jag kunde äta en gräddig
pastarätt med tagliatelle och varför jag inte kan göra det nu, om hur
okoncentrerad jag blir när en man går förbi med en väldoftande
herrparfym, om hur 
otroligt vilsen i världen jag känner mig ibland, om
hur otroligt glad jag blir 
av att få en ros helt plötsligt för att jag är jag,
om hur härligt det är att vara hög,
 om hur mycket jag älskar musik och
hur jag ständigt letar efter en ny
 musikkick. Jag kanske skulle kunna
skriva om hur mycket jag håller av 
min mamma och att hon är bäst, om
hur jag har så innerligt svårt att förstå hur någon
 annan kan kalla mig
för inspiration.



Om hur jag har ständig tidsstress och dåligt samvete och att jag vet
att jag är den enda som är ansvarig för dessa.

Om att jag dagdrömmer om hur det skulle vara att ha ett litet hus, en
glad hund eller kanske två, kunna vara en kort promenad från havet.



Om att skratta så att jag gråter. Om äventyr. Om att jag fräschade upp min
hårfärg idag. Om funderingar över det här stora som vi kallar livet.

Men det kanske skulle bli för privat.

Så därför skriver jag inget av det där. Jag skriver passande meningar till
mina bilder. Som bildtexter. Förklarar det som redan syns. Inte för att
dumförklara, utan för att alla ska ha chansen att hänga med.

Och allt det här, det var bara en fundering. Eller flera.

Nu ska jag steka pannkakor.
/ Nadja

30 aug. 2011

Det fenomenala värdparet





 Tills bordskavaljer hade jag bröllopets toastmaster. Han och hans fru var toastmaster och toastmadame och skötte det oerhört bra. De var koncentrerade, snygga och väldigt engagerade.

När toastmastern höll sitt tal till brudgummen så bölade jag värre än någonsin. Inte helt bra att vara en blödig typ och gå på bröllop alltså...

....

This is the toastmaster and toast madame of the wedding. They're actually married and were terrific in their roles for the evening.

28 aug. 2011

Brudtärnorna.







Tärnorna på bröllopet var brudens syster och brudgummens syster. De hade väldigt fina klänningar, vackra håruppsättningar och tjusiga blombuketter. Maja, brudens lillasyster, höll även ett väldigt fint och rörande tal.

Jag tyckte att de båda var väldigt sansade under bröllopet, vilket jag beundrar de för. Misstänker att mina tårar aldrig skulle ta slut den dagen någon av alla mina systrar beslutar att strida till altaret.

....

The bride's little sister and the groom's little sister were bridesmaids. They were stunning in their dresses!

26 aug. 2011

De minsta på bröllopet.







Mina damer och herrar, nu börjar bildkavalkaden av bröllopsbilder från det bröllop jag skuggplåtade i början av sommaren.

Först och minst i kavalkaden är dessa fantastiskt söta syskon till brudgummen. Den yngsta av dem var tokladdad med riset som skulle kastas på paret när de kom ut ur kyrkan. Hon kom dock på ganska snart att nu när hennes bror var gift med sin Liza så kunde hon inte gifta sig med Marcus. Detta slutade med att hon vägrade ge Liza en kram efter vigseln. Ganska så jättegulligt tycker jag.

....

Ladies and gentlemen, today I'll begin to post wedding pictures from the wedding I was photographing just before summer. These are the groom's siblings and also the smallest visitors at the wedding.

23 aug. 2011

Anna med sin smålänning.







Här är Anna med sin smålänning Johan. Förutom att Anna är väldigt snygg (som ni ser) så är hon en otroligt duktig formgivare och har hjärtat på rätta stället.

.....

This is Anna with her Johan. As you can see she is very handsome and she is also a very talented designer.

21 aug. 2011

Way Out West på lördagen och söndagen.

 Jag vaknade först av alla men lämnade lägenheten sist av alla. Palla stressa en lördag liksom?


Mötte upp Camp Turtles på The Tallest Man on Earth som jag inte lyssnat på tidigare men tyckte var väldigt häftig när jag väl stod där. Han stod helt ensam på scen med endast gitarren och sin röst, ingen scenografi, inga hajpade kläder. Mäktigt var det.




 Efter konserten fick jag tag i lite proviant på promenaden ned till Haga där jag hälsade på de här unga herrarna. De hade följt festivalens klädkod på inbjudan som löd: Converse, svarta.

Här är Adam som jag bytte lägenhet med förut och som numera nästan är min granne här uppe i Stockholm. Go gubbe det där.

Tillbaka till gräsmattan utanför fetsivalentrén mötte jag upp mina Turtles och Josefin som fyllde år! Hon bjöd på tårta (mumz).


Hela campet parkerade sig på det här kabelskyddet som fick många namn i smskonversationerna under helgen. Vi skulle se Säkert!. Hon Annika var riktigt bra live. Vilken pipa! Och jag dansade givetvis fastän hjärtat brister. (obs, ej bokstavligen talat)



 I brist på spegel så kan man använda sig av kameran för att kolla hur frillan ligger. Den låg okej.



Efter lite campdans så gick vi och satte oss och drack kaffe och whisky.


Rickard hittade oss och slog sig ned och sällskapade. Han hade dock tvärtemot herrarna i Haga kört slip in istället för Converse, svarta.



Under ett toabesök hittade jag Ida som var på jakt efter chokladboll och ballerinakakor. Här ovan har hon fångat bytet och äter under koncentration. Stör ej.


När det började mörkna över Slottskogen så klev Tiësto upp på scenen.

Alltså, hela fakkin skogen dansade. Trots att jag är lite tveksam till just den här genre av musik så kunde inte kroppen stå still. Att stå på en festival med ett antal tusen andra och alla dansar, det, mina vänner, är något jag starkt rekommenderar.



 
Efter Tiësto, som taggade publiken till maximum, så kom han. Mannen, myten, citatbajsaren – Kanye West. Han entrade genom att höjas upp på en enorm pelare med rök omkring sig. Han dansade runt på scenen med guldglitter fallandes över honom. Inga konstigheter egentligen, bara Kanye.


 Det var stort, det var mäktigt och jag älskar två av hans tidigare album. Speciellt det här.  Han körde några låtar från dessa album och jag var i extas. Tänka sig ändå, en av världens största internationella artister från USA står i Slottsskogen, parken jag joggade i under halva hösten, och bara öser? Men så kom hans hybris som ett brev på posten. Han stod och matade på hur synd det var om honom och att ingen förstod honom och att han är bäst och att det bör man förstå. Blabla...

Okej, Kanyehybris, I think I'll leave now...


 
video


Så det gjorde jag! Till mina Turtles som satt och drack öl. En av turtlarna lånade ett par kryckor för att kunna gå på handikappstoan för att slippa kö. Det var dock ingen kö till någon av toaletterna men det stoppade inte denna kryckturtle.


Bredvid öltältet (som fortfarande inte var ett tält, utan ett område) så spelade Fake Blood. Om jag lämnade Turtles och sprang över dit? Ja. Om jag fullkomligt dansade häcken av mig? Eh, ja.

Väl tillbaka hos Turtles så började det bli lite, hur ska man säga det, runt om fötterna. Lite på kanelen liksom. Vilket kan kanske synas nedan.




 Observera Joakim till vänster. Sjukt misstänksam Turtle alltså...



Eftersom jag var yngst i campet och därför otåligast, propsade jag på att vi skulle lämna festivalområdet för att ge oss ut på Stay Out West, klubbarna på stan alltså.


 Så vi lämnade Way Out West för det här året och gav oss ut på jakt efter en klubb att dansa på. Tyvärr var det nästintill omöjligt, vilket jag faktiskt tycker är ganska skitdåligt med den här festivalen. Trettiotusen deltagare på nio klubbar är liksom ganska svårt att tränga ihop.


 
 Trots detta missnöje och fem olika viljor hamnade vi i alla fall på Parken där det skulle dansas tills det blev ljust! Tråkigt nog mådde en Turtle inte så bra på klubben, så jag fick gå in i min roll som Mästare och föra denne Turtle hem i tryggt förvar.





Höger – blå. Vänster – den andra. Nä, skojja bah. Hittade inte deras partners faktiskt.

På söndagen när allt var slut så var stämningen dämpad, trött och lite tom. Eftersom jag fortfarande ansåg mig vara Mästare Splinter så var det alltså min roll att förse Turtles med föda. Jag tvingade med mig två Turtles till affären för att handla pannkaksingredienser. Sedan stod Mästaren och lagade pannkakor till det trötta gänget.

Och sen släpade sig alla vi som inte bor i Göteborg till centralstation och satte oss på våra tåg och tuffade hemåt. Det var en ren omöjlighet att vara vaken under de timmar jag satt på mitt tåg hem.

Sammanfattningsvis så har årets festival varit så himla asbra. Imorgon ska jag klippa av mitt band, har varit tvungen att suga på festivalarmbandskaramellen i en vecka innan jag är redo att skiljas åt.

Bäst konsert: Jonathan Johansson.
Bästa citatet: "Fifty per cent." Kan användas till nästan allt.
Bästa festivaldagen: Går ej att bestämma.
Bästa live-pipan: Annika Norlin/Säkert!
Bästa maten: Super Sushi vid Linnégatan och så Josefins daimtårta som efterrätt. Gud så gott.
Bästa komplimangen: En främmande ung man kom fram till mig på dansgolvet och sa att jag "dansar så himla bra." (lever fortfarande på den).

Med det avslutar jag årets resumé och pustar ut lite för att sedan kunna börja tagga till igen i vinter när Way Out West släpper de första artisterna.

Vi ses i Slottskogen nästa år?