Ett rop på något?

Anteckningar från dimman av skrivandet på rapporten för examensarbetet:



Frågor är ju alltid bra att ha, speciellt om de blir besvarade. Det finns inga dumma frågor och den som inget frågar får inget veta. Den gamla dängan sitter kvar i huvudet sedan urminnes tider. I alla fall så länge jag har levat. Just i detta arbete vet jag inte om det har cirkulerat så mycket mer frågor än de gamla vanliga som är kommer jag klara det här? Kommer jag att få ihop allt arbete innan deadline etc etc etc.

✴

Målet är inte så viktigt, vägen dit är desto viktigare. Att ramla, att falla, att ställa sig upp igen och borsta av mig skiten från axlarna. Analysera varför jag föll, om jag kan göra något annorlunda i framtiden för att undvika att upprepa samma misstag.

Syftet däremot är relevant att ha klart för sig. För hur skulle det annars gå? Om en inte hade en riktning att ta. Ett syfte är utomordentligt att ha för att kunna ta beslut om höger eller vänster i ett vägskäl.

✴

Stanna upp, begränsa dig. Sätta gränser. Inse att de största planerna kanske måste bli de minsta istället. Ingen vet vad som rör sig utanför det en har kontroll över, därför är övergången alltid skrämmande. Avgränsa dig till något som troligtvis är helt och fullt hanterbart.

✴

En kantad väg med utmaningar på olika sätt. 

✴

En massa jaddajadda från Pinterest. Men visa aldrig upp för mycket för det kan vara förödande för mottagandet från publiken.

✴

Ja, hur gick det här egentligen? Bra? Dåligt? Det är ingen som vet och det är ingen som har rätt att bedöma det. Tycker jag i alla fall. Men det är ju bara min egna reflektion av det hela.

✴

Bilaga hit och bilaga dit. Räcker det inte att en har skrivit så in i helvete mycket? Varför ska det bifogas saker hela tiden? Jag vill komma ren och pur. Inte ha en massa bilagor jag måste visa upp för att annars kan det bli ett köp av en gris i en säck.




Bilden kommer härifrån.